försöker hitta ut till friheten

Skriver inte här längre men jag mår bra. Jag har börjat en ny skola, en linje som är sjukt rolig, jag har jobb och jag gör saker jag tycker är roligt. Det går mina vänner, lovar. Puss på er och överlev.

Så vill man inte längre, för det gör så förbannat jävla ont. Det liksom fungerar inte, för jag mår dåligt hela tiden. Jag är min egen största fiende, jag gör allting för att förstöra mig själv. Jag är egentligen så himla ensam bara det att jag inte vågar erkänna det för mig själv. Jag vill ta mitt liv, för det finns ingenting kvar här att leva vidare för. Allting jag rör vid dör eller lämnar mig till slut. Är det så svårt att älska mig? Bränner jag alla som kommer i närheten? För jag förstår inte. Jag fattar verkligen inte varför alla ska ta avstånd och varför jag är som jag är. Ett hopplöst fall. Om en månad är det julafton och jag hoppas att jag inte behöver leva så länge till. Det plågar mig tillräckligt att behöva andas om dagarna. Förlåt för att jag finns, men jag ska fixa det. Det blir bättre om jag dör för alla, ellerhur?

"Alltså du vet att jag har känslor för dig va?" "Jag fattar inte."

 

Klamrar mig fast vid någonting som ska kallas kärlek men jag vet inte riktigt vad det är för någonting längre. Svart och svår, snart sexton år. Fast jag är så jävla lätt och inte alls svår dårå. Jag tänker festa i helgen som fan, gå på återträff med älskade älskade maskrosbarn och knulla hade jag tänkt. Mina gamla destruktiva spår är framme igen, kontaktar J, människan jag är så jävla jävla rädd för och skriver på boken. Jag tackar mina vänner som håller mig vid liv, tackar Lucas för att han fan aldrig vill ge upp på mig och min älskade hund som vaktar mig om nätterna. Och så helt plötsligt behöver de inte binda mina händer bakom ryggen igen, de behöver inte vakta mig om nätterna och se till att jag andas. För jag klarar mig, jag vill inte ta livet av mig dygnet om längre. Jag vill leva emellanåt och det gör ont för det är så jävla fint egentligen. Har köpt en ny klänning som kommer med posten om några dagar och jag hoppas att spegelbilen kan sluta göra så ont. Jag hoppas bara att julen får bli bra och jag inte behöver gå upp typ tio kilo igen. Jag ska sluta bry mig om att bli krossad, ska sluta vara kär i pojkar som inte kan vara kär tillbaka, ska sluta älska de som inte kan älska mig tillbaka. Låter sunt och bra och jag tycker ändå jag tänker rätt sunt. Jag är färdig med att bli krossad nu och så är det. Japp, det var nog allt. Kysss och kram, rök inte för mycket, ät och så, dö inte.

Klockan är två och det börjar bli som förra hösten igen, långa nätter och sovande på dagarna och ibland hela dygn. Jag är trasig och har ingen jävla aning om hur jag ska fixa mig själv. Det spårar bara ur hela tiden och jag försöker ju, jag försöker liksom så jävla mycket att inte gå sönder men jag gör ju det. Hela tiden, när jag är ute, när jag träffar kompisar och när jag ska sova. Det bara kommer tillbaka alltihop och det här med självmord, det hemsöker mig hela jävla tiden och jag har ingen ork, liksom ingen kraft kvar till att protestera. För ingen bryr sig och ingen älskar mig så varför ska jag älsa dem tillbaka när allt de gör bara är att lämna mig tillslut? Jag är sjuk och jag vet det men om ni verkligen älskade mig så skulle ni inte ge upp på mig, då skulle ni finnas där efter vartenda fall och krama mig och säga att allting kommer att bli bättre. Och allting kommer lösa sig. Men ni finns ju inte där och säger det och ni kramar inte mig och ni låter inte mig veta att ni faktiskt älskar mig. Så hur fan är det tänkt att jag ska veta någonting då? Jag går liksom bara isär hela tiden. Och det har jag gjort i flera år.

Done. I'm just done.

 

Ska numera leva mitt liv efter mina regler och ingen annans. Har kommit till insikt att det inte fungerar annars, att jag låter andra styra för mycket i min desperata jakt på lycka. Så nu är det slut med det. Och det är slut med R också.

Hade samtal med min kontaktperson igår, nervös som fan eftersom jag inte träffat henne sen i maj. Men det gick bra och det var roligt att få träffa henne igen. Hon är väldigt bra på sitt jobb. Vi kom i alla fall fram till att vi ska boka in ett samtal med min läkare och diskutera medicin och om lamotrigin skulle vara värt att prova. Jag vill vara säker eftersom jag har fått en sådan tablettfobi av all medicin jag gick på i våras. Usch. Men jag är i alla fall villig att prova, och funkar det inte så får jag sluta igen. Så är det med det. Livet flyter på och jag hänger med mina kompisar, snackar med min pojkvän och skriver som fan på någonting jag hoppas kan bli något denna gången. Kyyysss.

Fick A på denna krönikan angående hur jag mådde när pappa var borta. Himla praktiskt att kunna blanda känslor med skolarbeten alltså!

 

Jag sätter min fot i huset jag inte varit i på två månader. Det är söndag och han är glad idag. Han är ännu inte bett om ursäkt för det som hänt men jag orkar inte hävda min rätt längre. Vi skrattar åt absurda skämt, spänningen som legat i luften så länge börjar släppa och jag har saknat honom. Saknat hans kloka och skarpa meningar som får mig att tänka efter innan jag säger någonting.  Och det blir måndag och tisdag och vi lagat mat och städar och pratar och han åker och handlar och allting känns lättare igen. Hösten har börjat komma men det känns som att jag kan andas igen och som att jag äntligen fått tillbaks honom.

Men så kommer onsdagen och jag går till skolan, jag skämtar och antecknar saker från en tavla och lyssnar halvt på vad läraren säger. Och så går jag hem och han pratar i telefon. Och så dröjer det en timme sen kommer polisen. Det är flera bilar överallt, och inuti mig känns det bara som att allting faller och faller och aldrig slår i marken. Jag försöker ringa dig men de tar telefonen från mig och klickar dig precis när du svarar. Det går tekniker överallt och vi får inte röra oss. Jag och min storebror sitter på min säng och jag ler och pratar med en av poliserna om skolan, som att det spelar någon roll när de ska ta honom ifrån mig? Min pappa sitter i ett annat rum, med handbojor och jag får inte veta varför. Jag får inte ens säga hejdå innan han åker. Och så faller allting igen, det är höst och aldrig känns det som att det ska få ett slut. När ska allt det som skadar oss ta slut?  När ska det bli lugnt igen?

Och det blir höst på riktigt, löven har ändrat färg och börjat falla av träden och man får ha halsduk, vantar och mössa för det är iskallt på morgonen. Han har varit borta i fem veckor och det känns inte som att det kommer ta slut. Man har inte fått träffa honom, prata med honom eller se honom på fem veckor. Och det går sönder denna hösten med, han gråter i häktet och utanför är det minst lika jobbigt. För där hemma befinner sig en mamma, en bror, en hund och massa vänner som undrar vad det är som händer? Varför det blev såhär? Och ingen har svar på det. Och jag har ont i hjärtat av saknad och ibland så tar luften i lungorna slut men det är okej. Det är okej för det blir snart bättre. För det kommer komma flera dagar, flera veckor, flera månader. Och sommaren kommer komma tillbaka igen, solen kommer börja skina igen. Och han kommer komma hem. Det måste han göra.

Jag har skurit och skurit och skurit och min handled är helt trasig. Just nu bryr jag mig inte längre, jag kan lika gärna dö här och nu för inget spelar någon roll längre. Allting är så trasigt och är det inte redan trasigt så fixar jag det också. Slår sönder allting tills ingen orkar vara kvar. Jag är ensam, alldeles ensam. Och det är bara mitt fel. Jag vet inte vad jag ska göra längre, livet är inget jävla spel. Det är ingen lek, det är på riktigt. Och jag passar inte in någonstans. Man måste kämpa och kämpa och jag orkar inte längre. Min moral försvinner, min pojkvän drar och här är jag ensam och trasig. Jag hatar hösten, jag hatar allting. Mest mig själv för att jag är proffs på att förstöra för mig själv. Jag är TRÖTT, så jävla trött på mig själv. Vad fan ska man göra när man inte ens orkar med sig själv? Jag lever en lögn, och den är så stor att jag inte ens orkar själv. Jonas, du jagar mig i mina drömmar, varje dag när jag ser mig själv i spegeln så påminns jag om vad du gjorde mot mig och det är inte mer än rätt för jag förtjänade det. Pappa och mamma, jag följer konstant er väg upp och jag är så stolt över er båda två. Pappa, du kom hem igen. Jag saknade dig som fan och gick under utan dig. Men jag är född krigare och jag ger upp nu för livet är för tungt för att bära. Mamma, brevet dem hittade var inte från förra hösten, det var från i somras. Jag vet inte vad jag ska göra mer än det här, ingenting är värt någonting ifall han inte är min, ifall han inte står vid min sida. Jag går under av alla lögner och all jävla stress och press. Jag är inte stark, inte längre. Ta aldrig på er skulden. Jag älskar er. Och jag hoppas att när ni pratar om mig, att ni pratar om någon som kämpade för att vara glad och ta hand om alla men som till slut inte orkade. Att ni inte spottar på mitt namn. Jag vet inte men utan honom så finns inte jag längre, och då är nog allt det här för det bästa. Jag har ändå inte varit mig själv på väldigt länge, jag har varit ett spöke, som min morfar sa. Att jag ser ut som ett spöke, jag är ett spöke också. Genomskinlig och osynlig, inte livlig och glad som jag brukade vara. Förlåt, men inget är lönt utan honom.

Jag är numera desperat. Jag googlar självmord, pratar med människor anonymt via chatter och forum, postar inlägg på instagram. Jag skriver långa texter om hur jävla mycket jag saknar honom och jag gråter hela tiden. Jag äter rent för mycket och bryr mig inte om skola eller vänner eller livet. Jag orkar för fan inte ens skriva här utan att komma av mig, min koncentration bara åker iväg och jag tappar bort mig. Jag är så jävla trött på detta, fuckng helvetes depression, fucking ångest. Jag är så jävla trött på att stå ut med mig själv och att må såhär, så jävla äckligt fucking trött på det. Jag tänker inte ge upp men jag är bara arg och trött. Fuck.

Det senaste dygnet ungefär: ångest, blod, självmordstankar, tårar, skolk och metall. Jag känner mig helt jävla patetisk som ens håller på med sånt här, jag mår jättedåligt över alla människor som blivit utsatta för mitt mående de senaste 24 timmarna. Så förlåt. Men jag valde inte min sjukdom.

Jag har slutat gå till skolan som jag ska. Jag gråter när ingen ser och jag är trasig. Jag känner mig som ett stort misstag. Jag sover för lite och grubblar för mycket. Livet tar för mycket från mig och jag är så trött. Jag vägrar vara ett offer för allting som händer, för allting om kastas på mig och går sönder. Men jag lyckas på något sätt ändå vara det där jävla offret och det känns inte ens okej. Jag vill inte. Livet, jag vill inte vara kvar längre. Det har gått så långt att jag inte orkar leva längre. Jag bråkar med alla, är allmänt arg på människor runt omkring mig. Varför kan inte saker bara börja funka för mig? Alla tänker på sina gymnasieval och jag tänker på om jag lever nästa år. Om jag får träffa min pappa. Om livet kan bli normalt igen. Såna saker grubblar jag över varje dag. Samtidigt som jag måste le och låtsas vara okej. Fast jag är långt ifrån okej. Jag är så trasig jag kan bli. Och jag behövde inte det här, jag behövde inte mer saker som skulle ta sönder mig.

Hög musik. Sluddriga röster. Panikartade skrik. Ungefär så såg min natt ut, jag vaknade med jämna mellanrum. Jag undrar när detta ska ta slut? När jag ska få sova en hel natt utan någon som öppnar dörren och knappt kan stå upp utan att falla ihop. Hösten är här. Min ångest är tillbaka, tusen gånger värre nu. Jag hatar det mest av allting. Livet är förjävligt. Pappa har inte kommit hem. Och jag vill lägga mig ner och dö. Men jag får inte det, jag måste kämpa. Men jag går också sönder ibland, bara när ingen ser på. Mitt liv är ibland en stor mardröm. Jag lever i alla fall.

På torsdag är det möte med soc och imorgon ska jag iväg till ungdomsmottagningen. Helgen har varit helt okej, jag åkte iväg i fredagsmorse på klassresa. Åkte hem igår för jag hade så himla mycket ångest. Spenderade ungefär en timme på toaletten med att bryta ihop över allting. Jag lät bara tårarna flöda och det var skönt. Jag kände mig tömd och somnade rätt enkelt. Jag har haft så mycket känslor runt mitt självskadebeteende denna helgen, i fredags så pratade jag med två killar från min klass om det. De frågade massor och vi pratade ett tag. Jag sa att jag aldrig skulle göra det igen. Men när jag kom hem så satt jag där och ville inget annat. Jag hade gjort det om ingen hade märkt det, men alla vet det. Alla förutom min familj. Det är egentligen dumheter men ångesten försvinner för en stund. Och jag vet ingenting annat att göra än att skada mig själv för att må bättre. Mitt självhat blir bara starkare och starkare för varje dag. Jag är trött på det. Jag vet att det kommer gå åt helvete snart. Jag bara inväntar det. Mest av allt vill jag att någon bara ska vagga mig och säga att allting kommer bli bra och aldrig släppa mig. Men för det mesta får jag ju klara mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra för att klara det här. Jag har faktiskt ingen aning. Ångesten stiger för varje dag som går och jag tänker bara på hur jag ska ta slut på mig själv. Jävla höst som kommer, jävla helvete som inväntas komma. Månader av apati,sängliggande och meningslöshet. Det är en fråga om tid när jag viker mig.

Det är tufft, livet. Mitt mående är upp och ner hela tiden. På onsdag kommer R, min fina fina pojkvän. Han stannar i en vecka. Jag har saknat honom så jävla jävla mycket och jag behöver honom. Pappa är inte hemma och jag skulle ge allt för att få krama honom. Vet ni vilken oro vi maskrosbarn bär på? Den är värre än allt annat. Det är hemskt. Men just nu saknar jag min pappa.