försöker hitta ut till friheten

Det är slut mellan er nu och du går hem till han som var hela din värld en gång och så pratar ni. Om honom, om dig, om livet och allt som hänt egentligen. Och du kittlar honom och han kittlar tillbaka. Och du vill kyssa honom men vågar inte fast du gjort det tusen gånger innan och det har gått ett år sen sist. Och du är så skör och sårbar och han vårdar dig, kramar om dig och drar dig intill sig. Du känner dig trygg och elak, glad och ledsen. Allting på samma gång. Och ni ligger i hans säng när hans läppar letar efter dina och du tillslut släpper taget, andas ut och in och försöker slappna av, försöker glömma allt som gör så fruktansvärt ont. Du vet att han som var din för 6 timmar sen är ute och går ensam och övergiven, du vet att han somnar gråtandes. Och det skaver i dig av hans sorg, det gör ont att det var du som orsakade honom all smärta. Han ringer och smsar och du somnar i en annan pojkes armar.

Och så andas du in och ut, in och ut. Ni är på en paus och det känns som att det är slut men du klarar det, bara du andas in och ut och inte glömmer bort det.
Och kasta dig i armarna på den som vill trösta.

Now, I cant breathe.
Now, I cant sleep.
I'm barely hanging on.

Sitter på tåget till Stockholm bredvid min pojkvän. När jag är framme ska jag träffa R.
Great, fortsätt förstöra.
Det är jag bäst på.

Nånting måste hända snart innan jag lägger mig ner och ger upp, skriker ut min vrede och slår nävarna i väggen över min egna meningslöshet. Någonting, vad som helst, bra som dåligt. Snälla, bara ge mig någonting, någonstans, vad som helst.

Vill du vara här där kanske åt helvete långt bort där du anser att allt inte gör lika ont? Ska vi fly våra problem, röka två paket Marlboro om dagen och skita i cancer? Ska vi dansa oss igen nätterna i olika städer och kyssa pojkarna utan något namn? Kan vi skita i allt när vi vet att det ändå redan är för sent? Vi ska fly alla våra problem, köpa girlanger och måla våra väggar gröna och rosa för att vi kan vara döda imorgon, inatt, när som helst. Och du säger att du inte bryr dig om svarta lungor eller hans namn för du är ändå trasig och vägrar visa det. Så när han andas i ditt öra och viskar ditt namn i sömnen så gråter du och han vaknar av dina tårar på hans kind. Han smeker din kropp och viskar fina ord i din hud fast du känner dig obekväm och ful. Och han lugnar dig, kramar om det sista som finns att krama av dig och viskar om och om igen ditt namn och du vet inte vad han heter. På morgonen så åker han hem och du skrattar och klär på dig och fortsätter som vanligt. Och en kväll på dansgolvet står han där framför dig och säger " Adam " och du skrattar och han ser hur osäker du är. Sen inser du att du behöver en famn att försvinna in i, att jag inte räcker och att du måste ha någon som påminner dig om vad hemma är. Det är då du fattar att svarta lungor och hans namn är viktigt, viktigast av allt för utan några lungor är ditt liv slut och när du äntligen kan hans namn då vill du inte dö.

Jag vet inte vad jag ska göra. I augusti, för elva månader sen tog han sönder mig. Han trampade på allting som var oss, och allting som var jag. Han tog ifrån mig rätten att få vara glad, han trampade ner allt jag byggt upp. Och så gav han sig av och slutade höra av sig. Jag satt i ruinerna av ett krig jag försökt utkämpa hela mitt liv och han lämnade mig där. Så jag grät och grät och grät tills dem var slut, tårarna. Och tills det var dags att börja äta, sova och fungera igen. Jag byggde upp det, min meningslösa vardag utan honom. Jag satt i hörnen på fester med min vodkaflaska, gav maten till hunden och hade långärmat på mig hela vintern för armarna såg ut som skit. Jag drack och drack och drack flera kvällar för att bedöva mig själv, för att slippa smärtan.Och så småningom så började jag känna igen och det gjorde ont, så ont att jag inte orkade längre. Så en kall vinterkväll satt jag där inne, på psyket och försökte förklara att det var fel, att det jag skrivit inte var jag. Att det var en karaktär från en bok som jag redan hade gett upp på. Och de trodde mig, släppte iväg mig, förstörd och tom. Och efter dagar av falska skratt och nätter av gråt och skrik så började ljuset komma. Det kom en annan som ville ha mig, som älskade mig för den jag var och som förstod allting, som inte ville ge upp. Som vägrade att lämna mig i det skicket. Och jag började lita på honom, jag började älska honom som jag hade älskat innan det hemska i augusti. Och vi blev ett, vi blev ett par, pojkvän och flickvän. Och i juli kommer han tillbaka och vi blir vänner efter allt och han har haft ett svårt år. Som jag. Jag skrattar, ler och pratar med honom. Håller masken för att inte han ska se hur ont hela jag gör av att se på honom. Av att krama honom, att bara få krama honom. Hela jag måste hålla mig från att luta mig fram och pussa honom och vafan gör jag jag har pojkvän. Och jag åker ifrån honom, hem till det trygga, hem till mig själv. Sextio mil ifrån honom och jag frågar honom har du kvar känslor? och han svara ja, men inte som när det var vi två. Och jag faller ihop, rämnar, gråter, förstörs igen för det var vi två mot världen, bara vi och vi finns inte längre. Vi är inte avslutade. Han och jag är ingenting och jag har någon annan. Och sen dess har allt varit struligt, allting varit otydlig, förstört. Och jag gråter nästan av att höra honom prata, för han var allting för knappt ett år sen och jag vill ha honom igen. Ha hans kropp, hans läppar och bara han. Men jag vill ha min pojkvän, inte såra, inte förstöra. Och jag är den mest själviska i hela världen som är såhär. Och jag står inte ut.