01/08-13
Och när jag inte sovit ensam på över en månad så kommer dem, bilderna och alla flashbacks. Ångesten som håller hårt i hjärtat och själen. Och hans händer över min kropp, hans tunga i min mun. Och mina tårar rakt ner i kudden efter han somnat. Mannen som tog allt som fanns kvar av mig och slet isär det. Som ber om ursäkt dagen efter för att han fan inte visste och för att jag fan skyller allting på mig själv. Fast allting är hans fel, jag som var utsatt inte han. Och alla andra nätter har någon vaggat mig, kramat mig och viskat att det ska bli bra, allt ska bli fint men inte inatt. Men jag är ensam och fan, våga inte säga emot för vem finns dör och tröstar mig klockan tre på natten, vem skriker nej när jag drar metall mot min handled och vem fan hindrar mig när jag sitter med tabletterna i handen? Nej, ingen. Men fan, jag tänker inte ge upp, tänker inte låta dem få som dem vill. Tänker inte låta honom vinna. Tänker inte låta honom ta det som kom tillbaka igen, det som är det sista riktiga jag.
