Aug. 26, 2013
Idag åker R hem och mamma sa att om jag inte går i skolan så får jag inte åka till Stockholm, så det var ju kul. Roligt att du förstår mamma, jättebra ju. Jag sjunker längre och längre ner och jag tror att skära mig är det enda som kan rädda mig från mörkret. Det är nog det enda som kan få mig att klara av skolan och alla känslor. Jag ska sova ensam inatt. Får se hur det går. Egentligen vill jag bara att min bror ska komma hem nu så jag slipper att vara ensam om nätterna. Egentligen så vill jag inte ens finnas men det är inget snack om den saken så. Jag spyr nästan av ångest när jag går in genom dörrarna till skolan. Jag bråkar med alla, alla förutom R. Jag vet inte vad som hände, men ingen kan se mig. Och jag ber inte om det heller. Men lite älskad kan man väl ändå få lov att bli?
