försöker hitta ut till friheten

När ätstörningarna släppte taget så kom rakbladen och ångesten grep tag i mig hårdare än någonsin. Jag krossades nästan under en liten metallbit. Idag såg jag en gammal vän med nya färska sår på handleden och jag vill dit igen. När jag tänker på det riktigt länge så är det inte värt det tillslut. Ångesten det medför, ångesten jag kämpade och slet mig ur under sommaren är inte värt det. Jag har kämpat hela sommaren, varför kasta bort det? Men visst, vissa dagar är rakbladet enklare än något annat.