Och när din sjukdom tagit dig ska jag ge någon gata ditt namn.
Jag känner att livet griper tag i mig och drar iväg. Drar mig långt ner, djupt djupt under ytan. Jag försöker streta emot, skrika ut min vrede men min hjärna spelar ett spel, min kropp bara följer med. Jag kommer drunkna till slut och försvinna härifrån. Jag har kämpat sen jag kom till, sen jag föddes och tog mina första andetag. Ibland glömmer jag hur man andas. Min barndom kantades av slag, vädjan till sos och alkohol. Jag var nio när min mamma bestämde sig för att avsluta sitt helvete. När hon svalde tabletter i vardagsrummet. Hon lyckades inte. Men hon försökte, om och om igen. Jag var bara ett barn. Nu bär jag hennes tyngd på mina axlar. Jag kämpar mot demoner de har skapat åt mig. Som mina föräldrar lockat fram. Jag sadlar rollen som vuxen i vårt hem. Jag städar, lagar mat och handlar. För snart ett år sen föll den soldaten som kämpat hela livet, för snart ett år sen så föll jag ner i en svart avgrund. Och jag vet inte hur man tar sig upp, hur man kämpar sig upp ur det svarta, ut helvetet. Jag orkar ingenting numera, jag sover hela tiden. Kallas detta liv? Kommer det vara såhär tills jag dör? Kommer jag dö i sjukdomens namn?
