försöker hitta ut till friheten

Och när han inte ringer längre, smsar längre eller hör av sig det är då man känner sig ensam och övergiven. Och efter ett tag, två, fyra, sex eller kanske efter ett helt år så inser man att han bara gjorde det där för ens egen skull. Att vartenda steg som gjorde så jävla ont faktiskt var för ens egens skull. Och när det gått nästan ett år så inser man att man inte får lov att bete sig så för han försökte också överleva sitt helvete som man inte hade någon aning om för man trodde att han bara var en självisk jävel. När man gjort slut får man inte ringa, gråta eller skicka sms med innehållet att man dör nu eller att man sitter med en förstörd arm för han, precis som en själv, försöker gå vidare med sitt liv. Man lyssnar på taylors we are never ever getting back together och gråter i varv, ringer arga samtal och skriker till telefonsvararen att man fan kan klara sig själv och överleva utan honom, och så gråter man för han tog sönder en så himla mycket. Och så håller det på tills man en dag tar sig samman och säger att nej, nu får det vara nog och faktiskt menar allvar. Man börjar äta mat som smakar istället för mcdonalds och man börjar så småningom känna igen. Man går upp och klär på sig och börjar så smått med alla gamla rutiner som han fick ta del av när man var ett och det känns fel, jag vet, det känns så himla fel till en början men sen så börjar man faktiskt bli van igen. Man går på fester, super sig för full för att egentligen kunna stå upp rakt. Man hånglar med pojkar som man inte minns dagen efter och man gråter på vägen hem från dem för att de inte är han. Sen så övertygar man sig själv att jag är så jävla bra så jag klarar mig utan honom. Man isolerar sig från nya människor, stöter bort de som inte är tillräckligt nära och låtsas som att allting är okej för alla förväntar sig att sorgearbetet är över och att man bör ha glömt honom nu. Fast det är inte så, för man kommer ihåg alla hans drag, hans leende och hans andedräkt i ens öra om nätterna. Man kan vartenda centimeter av hans kropp utantill och när han ringer på fyllan så blir man så skör, så trasig men svarar ändå, säger att allting är så jävla bra och att han inte var svår att glömma. Man säger allt det han inte vill höra, bevisar han motsatsen fast han egentligen känner en tillräckligt bra för att veta att det inte alls är så. Och när man i juni hittar en ny pojke man vill vara med och tror man är över honom dyker han upp igen som ett spöke i bakhuvudet. I juli skriver du hej till honom och sen är det kört, sen är man fast mellan två stycken människor igen och man vet ingenting fast man trodde att man visste allting, att man kunde allting utantill. Och han är lika förvirrad som dig och du ångrar att du gick och träffade honom, gungade med honom i tre timmar och log hela tiden. Du ångrar att du föll tillbaka i hans grepp för du vet inte, det är just det att du inte vet ett skit som skrämmer dig. Och han är lika rädd som du är.