26/07 - 13
Jag vet inte vad jag ska göra. I augusti, för elva månader sen tog han sönder mig. Han trampade på allting som var oss, och allting som var jag. Han tog ifrån mig rätten att få vara glad, han trampade ner allt jag byggt upp. Och så gav han sig av och slutade höra av sig. Jag satt i ruinerna av ett krig jag försökt utkämpa hela mitt liv och han lämnade mig där. Så jag grät och grät och grät tills dem var slut, tårarna. Och tills det var dags att börja äta, sova och fungera igen. Jag byggde upp det, min meningslösa vardag utan honom. Jag satt i hörnen på fester med min vodkaflaska, gav maten till hunden och hade långärmat på mig hela vintern för armarna såg ut som skit. Jag drack och drack och drack flera kvällar för att bedöva mig själv, för att slippa smärtan.Och så småningom så började jag känna igen och det gjorde ont, så ont att jag inte orkade längre. Så en kall vinterkväll satt jag där inne, på psyket och försökte förklara att det var fel, att det jag skrivit inte var jag. Att det var en karaktär från en bok som jag redan hade gett upp på. Och de trodde mig, släppte iväg mig, förstörd och tom. Och efter dagar av falska skratt och nätter av gråt och skrik så började ljuset komma. Det kom en annan som ville ha mig, som älskade mig för den jag var och som förstod allting, som inte ville ge upp. Som vägrade att lämna mig i det skicket. Och jag började lita på honom, jag började älska honom som jag hade älskat innan det hemska i augusti. Och vi blev ett, vi blev ett par, pojkvän och flickvän. Och i juli kommer han tillbaka och vi blir vänner efter allt och han har haft ett svårt år. Som jag. Jag skrattar, ler och pratar med honom. Håller masken för att inte han ska se hur ont hela jag gör av att se på honom. Av att krama honom, att bara få krama honom. Hela jag måste hålla mig från att luta mig fram och pussa honom och vafan gör jag jag har pojkvän. Och jag åker ifrån honom, hem till det trygga, hem till mig själv. Sextio mil ifrån honom och jag frågar honom har du kvar känslor? och han svara ja, men inte som när det var vi två. Och jag faller ihop, rämnar, gråter, förstörs igen för det var vi två mot världen, bara vi och vi finns inte längre. Vi är inte avslutade. Han och jag är ingenting och jag har någon annan. Och sen dess har allt varit struligt, allting varit otydlig, förstört. Och jag gråter nästan av att höra honom prata, för han var allting för knappt ett år sen och jag vill ha honom igen. Ha hans kropp, hans läppar och bara han. Men jag vill ha min pojkvän, inte såra, inte förstöra. Och jag är den mest själviska i hela världen som är såhär. Och jag står inte ut.
