försöker hitta ut till friheten

Jag vill bara ta mina tabletter jag har kvar och försvinna. Hänga mig, skjuta mig, hoppa framför tåget. Inget verkar smärtsamt i jämförelse med helvetet jag upplever varje dag. Vi såg en krigsfilm och jag hade hellre blivit nerbombad än att leva såhär. Det gör för ont. Jag har slutat äta som jag aka också och återgår till min flingor och müsli-period. Livet gör för jävla ont och jag vill fan inte, jag vill inte finnas. Det enda som finns kvar av mig är sjukdom, en brud vara högsta önskan är att ta sitt eget liv.

När ätstörningarna släppte taget så kom rakbladen och ångesten grep tag i mig hårdare än någonsin. Jag krossades nästan under en liten metallbit. Idag såg jag en gammal vän med nya färska sår på handleden och jag vill dit igen. När jag tänker på det riktigt länge så är det inte värt det tillslut. Ångesten det medför, ångesten jag kämpade och slet mig ur under sommaren är inte värt det. Jag har kämpat hela sommaren, varför kasta bort det? Men visst, vissa dagar är rakbladet enklare än något annat.

Självmordstankar varvat med lyckorys och åh jag är bäst i världen är igång igen. Det är skönt att få känna något mer än apati. Bipolär är jag dock inte oavsett vad läkarna påstår. Planer på överdos för att sen snabbt göra 10 saker samtidigt. Välkommen till min vardag. Jag köpte nya jeans igår, tog cirka 2 timmar så hyfsat snabbt ändå såatteh. R är den mest stöttande genom detta, genom min panikfyllda vardag. Jag hoppas jag klarar detta nu, att hösten inte blir som förra året. Pappa, visste du att jag redan försökt ta mitt liv x-antal gånger? Det borde du veta om du läst min dagbok, din fega jävel. Men du gjorde inget mer än att se mig ruttna bort i mitt egna livsäckel. Du ska vara min förälder men beter dig som att du knappt känner mig. Fast det gör du inte så det är väl inte så konstig. När du måste läsa min dagbok för att få reda på någonting, visar inte det hur svag vår relation är?

Livet. Det är så jävla mycket mer än skola och bra betyg, så jävla mycket mer än märkeskläder och pengar. Det är så jävla sjukt att människor är så egoistiska idag, jag förstår inte. Verkligen inte. Man kan ha en pappa som är sjuk i cancer eller en mamma som dricker och det enda man fokuserar på är skolan, för det blir enklast så. För att vårt jävla samhället är så sjukt byggt. Istället för att spendera sin tid med familj och vänner lever människor på sina jobb och deras middag består av en liten matlåda i kontorets hörn istället för med en familj. Dödsfall inom vänner och familj spelar inte stor roll alls, vi ljuger, manipulerar och sopar det under mattan så ingen kan se hur fel man är. Hur jävla ledsen man är. Men jag pallar inte, jag är så jävla trött på Sveriges och hela världens äckelsynsätt. Öppna ögonen för livet, för även om lilla Lisa har alla rätt på proven och skrattar hela tiden betyder det inte att hon är okej. Jag spyr, jafan, jag spyr på mänskligheten.

och jag kvävs sakta och orkar inte någonting. nu kommer början, början på slutet.

Och vad gör man när det bara är enklast att ta sitt eget liv?

Idag åker R hem och mamma sa att om jag inte går i skolan så får jag inte åka till Stockholm, så det var ju kul. Roligt att du förstår mamma, jättebra ju. Jag sjunker längre och längre ner och jag tror att skära mig är det enda som kan rädda mig från mörkret. Det är nog det enda som kan få mig att klara av skolan och alla känslor. Jag ska sova ensam inatt. Får se hur det går. Egentligen vill jag bara att min bror ska komma hem nu så jag slipper att vara ensam om nätterna. Egentligen så vill jag inte ens finnas men det är inget snack om den saken så. Jag spyr nästan av ångest när jag går in genom dörrarna till skolan. Jag bråkar med alla, alla förutom R. Jag vet inte vad som hände, men ingen kan se mig. Och jag ber inte om det heller. Men lite älskad kan man väl ändå få lov att bli?

I helgen har jag sovit, pussats, ätit middag med J och mina systerbarn, haft en jävla massa ångest, städat och kollat film. Imorgon är det skola och jag vill bara skära av mig handlederna. Och på kvällen åker R hem. Så de blir rätt tomt och jag kommer sakna honom galet men det löser sig till slut för det finns flera veckor man kan träffas på. Annars hänger jag på instagram, skriver bok och röker bort ångest. Det går cirka åt helvete med det och imorgon eller på tisdag måste jag köpa nya kläder. Jag vill inte men vill samtidigt. Jag hatar ångesten.

Tänk om jag också vore död, om jag också fick känna befrielsen av att inte finnas. Jag är trött, så jävla trött på detta. Men jag finns kvar för dem, för min familj och för min bror. För att han inte ska behöva gå igenom en till sorg utan mig. Men ibland är jag bara så jävla nära att ta steget över kanten. Steget som krävs för att man ska falla.

Jag känner att livet griper tag i mig och drar iväg. Drar mig långt ner, djupt djupt under ytan. Jag försöker streta emot, skrika ut min vrede men min hjärna spelar ett spel, min kropp bara följer med. Jag kommer drunkna till slut och försvinna härifrån. Jag har kämpat sen jag kom till, sen jag föddes och tog mina första andetag. Ibland glömmer jag hur man andas. Min barndom kantades av slag, vädjan till sos och alkohol. Jag var nio när min mamma bestämde sig för att avsluta sitt helvete. När hon svalde tabletter i vardagsrummet. Hon lyckades inte. Men hon försökte, om och om igen. Jag var bara ett barn. Nu bär jag hennes tyngd på mina axlar. Jag kämpar mot demoner de har skapat åt mig. Som mina föräldrar lockat fram. Jag sadlar rollen som vuxen i vårt hem. Jag städar, lagar mat och handlar. För snart ett år sen föll den soldaten som kämpat hela livet, för snart ett år sen så föll jag ner i en svart avgrund. Och jag vet inte hur man tar sig upp, hur man kämpar sig upp ur det svarta, ut helvetet. Jag orkar ingenting numera, jag sover hela tiden. Kallas detta liv? Kommer det vara såhär tills jag dör? Kommer jag dö i sjukdomens namn?

Det är ett helvete, allting är ett rent jävla helvete. Jag vill inte andas jag vill inte prata jag vill inte finnas längre. Livet är så jävla jävla svart och han åker härifrån på måndag. Jag vet inte om jag lever på min **-årsdag. Jag vill så gärna bara kväva det som kallas jag. Bara släcka livet och bo flera meter under jorden i en kista. Jag orkar inte mer, jag ger upp.

R är här och håller om mig när J hotar att krossa mig under sina händer. När tankarna flyger bort i det svarta och spelar upp allting om och om igen så är R där och säger att allt kommer bli fint hjärtat och jag tror honom. Jag låter honom pussa mig på håret och hålla om mig hårt. Jag låter honom komma in genom porten, låter honom riva mina murar. Och jag är tacksam att jag lever idag, att jag vägrat stå offer för sjukdomen. Jag är tacksam över att mitt hjärta inte slutat slå hur mycket jag än bett det att sluta göra det, att sluta slå. Jag är så jävla stolt över mig själv, att jag vågar säga det högt. Att jag vågar säga att det inte var mitt fel, att det aldrig kommer vara mitt fel att mamma dricker eller att pappa är sjuk. Att jag inte bär ansvar för det en tjugosexårig man gjorde mot mig. Att han gjorde fel, inte jag. Jag var barnet och han den vuxna. Och jag har önskat honom döden så många gånger att jag inte kan räkna dem men jag vill att han ska leva. Att han ska få leva med sina handlingar för resten av sitt liv. Vad beträffar mamma och pappa så kan jag inte göra någonting. Det är inte mitt ansvar att göra dem friska och jag kan inte göra det oavsett hur mycket jag faktiskt vill det. Jag älskar dem men hatar deras handlingar. Dem är trots allt mina föräldrar. Avslutningsvis vill jag bara pusta ut och gråta glädjetårar för att jag klarat mig ända hit. Att jag faktiskt bevisade dem motsatsen. Att dem denna gång inte hade rätt om mig, att jag inte skulle dö av sjukdomen. Att jag vägrade. Tack hjärtat, tack för att du inte slutade slå och för att du håller mig vid liv och vägrar sluta slå.

Tänk så blir jag sjuk igen? Om en vecka är det exakt ett år sen jag föll riktigt ordentligt och bad om hjälp. Då hade jag redan krupit runt i rännstenen i flera år. Under året som gått så har jag sökt hjälp, fått komma till en speciell enhet, fått en underbar KP och gått terapi med andra i min situation. Men risken finns att jag faller om och om igen, så som J sa. Att vi alla kanske gör det efter vi åkt hem. Att man tror mycket men faller ändå. Jag tror hon har rätt. Imorgon möter jag R på stationen, har saknat honom något enormt. Han stannar en vecka. Så jag får ha honom bakom mig när jag sover som en sköld, jag får pussa och krama honom och vara nykär och lycklig i en vecka. Hoppas jag vågar köpa donuts och kinamat imorgon på festivalen. Att inte tankarna förbjuder. Godnatt fina läsare, kyss.

Och när jag inte sovit ensam på över en månad så kommer dem, bilderna och alla flashbacks. Ångesten som håller hårt i hjärtat och själen. Och hans händer över min kropp, hans tunga i min mun. Och mina tårar rakt ner i kudden efter han somnat. Mannen som tog allt som fanns kvar av mig och slet isär det. Som ber om ursäkt dagen efter för att han fan inte visste och för att jag fan skyller allting på mig själv. Fast allting är hans fel, jag som var utsatt inte han. Och alla andra nätter har någon vaggat mig, kramat mig och viskat att det ska bli bra, allt ska bli fint men inte inatt. Men jag är ensam och fan, våga inte säga emot för vem finns dör och tröstar mig klockan tre på natten, vem skriker nej när jag drar metall mot min handled och vem fan hindrar mig när jag sitter med tabletterna i handen? Nej, ingen. Men fan, jag tänker inte ge upp, tänker inte låta dem få som dem vill. Tänker inte låta honom vinna. Tänker inte låta honom ta det som kom tillbaka igen, det som är det sista riktiga jag.