försöker hitta ut till friheten

Klockan är två och det börjar bli som förra hösten igen, långa nätter och sovande på dagarna och ibland hela dygn. Jag är trasig och har ingen jävla aning om hur jag ska fixa mig själv. Det spårar bara ur hela tiden och jag försöker ju, jag försöker liksom så jävla mycket att inte gå sönder men jag gör ju det. Hela tiden, när jag är ute, när jag träffar kompisar och när jag ska sova. Det bara kommer tillbaka alltihop och det här med självmord, det hemsöker mig hela jävla tiden och jag har ingen ork, liksom ingen kraft kvar till att protestera. För ingen bryr sig och ingen älskar mig så varför ska jag älsa dem tillbaka när allt de gör bara är att lämna mig tillslut? Jag är sjuk och jag vet det men om ni verkligen älskade mig så skulle ni inte ge upp på mig, då skulle ni finnas där efter vartenda fall och krama mig och säga att allting kommer att bli bättre. Och allting kommer lösa sig. Men ni finns ju inte där och säger det och ni kramar inte mig och ni låter inte mig veta att ni faktiskt älskar mig. Så hur fan är det tänkt att jag ska veta någonting då? Jag går liksom bara isär hela tiden. Och det har jag gjort i flera år.