försöker hitta ut till friheten

Jag är numera desperat. Jag googlar självmord, pratar med människor anonymt via chatter och forum, postar inlägg på instagram. Jag skriver långa texter om hur jävla mycket jag saknar honom och jag gråter hela tiden. Jag äter rent för mycket och bryr mig inte om skola eller vänner eller livet. Jag orkar för fan inte ens skriva här utan att komma av mig, min koncentration bara åker iväg och jag tappar bort mig. Jag är så jävla trött på detta, fuckng helvetes depression, fucking ångest. Jag är så jävla trött på att stå ut med mig själv och att må såhär, så jävla äckligt fucking trött på det. Jag tänker inte ge upp men jag är bara arg och trött. Fuck.

Det senaste dygnet ungefär: ångest, blod, självmordstankar, tårar, skolk och metall. Jag känner mig helt jävla patetisk som ens håller på med sånt här, jag mår jättedåligt över alla människor som blivit utsatta för mitt mående de senaste 24 timmarna. Så förlåt. Men jag valde inte min sjukdom.

Jag har slutat gå till skolan som jag ska. Jag gråter när ingen ser och jag är trasig. Jag känner mig som ett stort misstag. Jag sover för lite och grubblar för mycket. Livet tar för mycket från mig och jag är så trött. Jag vägrar vara ett offer för allting som händer, för allting om kastas på mig och går sönder. Men jag lyckas på något sätt ändå vara det där jävla offret och det känns inte ens okej. Jag vill inte. Livet, jag vill inte vara kvar längre. Det har gått så långt att jag inte orkar leva längre. Jag bråkar med alla, är allmänt arg på människor runt omkring mig. Varför kan inte saker bara börja funka för mig? Alla tänker på sina gymnasieval och jag tänker på om jag lever nästa år. Om jag får träffa min pappa. Om livet kan bli normalt igen. Såna saker grubblar jag över varje dag. Samtidigt som jag måste le och låtsas vara okej. Fast jag är långt ifrån okej. Jag är så trasig jag kan bli. Och jag behövde inte det här, jag behövde inte mer saker som skulle ta sönder mig.