försöker hitta ut till friheten

Jag har slutat gå till skolan som jag ska. Jag gråter när ingen ser och jag är trasig. Jag känner mig som ett stort misstag. Jag sover för lite och grubblar för mycket. Livet tar för mycket från mig och jag är så trött. Jag vägrar vara ett offer för allting som händer, för allting om kastas på mig och går sönder. Men jag lyckas på något sätt ändå vara det där jävla offret och det känns inte ens okej. Jag vill inte. Livet, jag vill inte vara kvar längre. Det har gått så långt att jag inte orkar leva längre. Jag bråkar med alla, är allmänt arg på människor runt omkring mig. Varför kan inte saker bara börja funka för mig? Alla tänker på sina gymnasieval och jag tänker på om jag lever nästa år. Om jag får träffa min pappa. Om livet kan bli normalt igen. Såna saker grubblar jag över varje dag. Samtidigt som jag måste le och låtsas vara okej. Fast jag är långt ifrån okej. Jag är så trasig jag kan bli. Och jag behövde inte det här, jag behövde inte mer saker som skulle ta sönder mig.