försöker hitta ut till friheten

Ni vet känslan av tomhet? Inte att känna sig ledsen, men att inte kunna känna glädje. När det bara känns helt tomt och meningslöst och man känner sig så ensam. Det är den mest skrämmande känslan jag vet och jag känner den nästan hela tiden. Det skrämmer mig så jävla mycket för det var såhär jag kände förra hösten, i flera veckor i streck. Jag tar steg för steg, och ibland ramlar jag eller går ett steg bakåt. Det smärtar mig men jag försöker. Livet är ju byggt så. Jag saknar pappa något otroligt, jag är så orolig. Men så är man väl när man haft en tumult uppväxt. Här är det kaos för alla är fast i sina egna tankar. Speciellt mamma. Och de pratar om det hela tiden. Jag är trött på att spela stark, jag är bara människa. Jag kan inte rädda alla från förbjudna tankar, fast jag vill så mycket. Jag måste tänka på mig själv. Bloggar inte så mycket just nu pga skäl jag inte orkar ta upp. Men det har med vad som inträffade i december 2012 att göra. Eller ja, nästan i alla fall. Rädslan är inte borta, aldrig aldrig borta.