försöker hitta ut till friheten

På torsdag är det möte med soc och imorgon ska jag iväg till ungdomsmottagningen. Helgen har varit helt okej, jag åkte iväg i fredagsmorse på klassresa. Åkte hem igår för jag hade så himla mycket ångest. Spenderade ungefär en timme på toaletten med att bryta ihop över allting. Jag lät bara tårarna flöda och det var skönt. Jag kände mig tömd och somnade rätt enkelt. Jag har haft så mycket känslor runt mitt självskadebeteende denna helgen, i fredags så pratade jag med två killar från min klass om det. De frågade massor och vi pratade ett tag. Jag sa att jag aldrig skulle göra det igen. Men när jag kom hem så satt jag där och ville inget annat. Jag hade gjort det om ingen hade märkt det, men alla vet det. Alla förutom min familj. Det är egentligen dumheter men ångesten försvinner för en stund. Och jag vet ingenting annat att göra än att skada mig själv för att må bättre. Mitt självhat blir bara starkare och starkare för varje dag. Jag är trött på det. Jag vet att det kommer gå åt helvete snart. Jag bara inväntar det. Mest av allt vill jag att någon bara ska vagga mig och säga att allting kommer bli bra och aldrig släppa mig. Men för det mesta får jag ju klara mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra för att klara det här. Jag har faktiskt ingen aning. Ångesten stiger för varje dag som går och jag tänker bara på hur jag ska ta slut på mig själv. Jävla höst som kommer, jävla helvete som inväntas komma. Månader av apati,sängliggande och meningslöshet. Det är en fråga om tid när jag viker mig.