försöker hitta ut till friheten

Hög musik. Sluddriga röster. Panikartade skrik. Ungefär så såg min natt ut, jag vaknade med jämna mellanrum. Jag undrar när detta ska ta slut? När jag ska få sova en hel natt utan någon som öppnar dörren och knappt kan stå upp utan att falla ihop. Hösten är här. Min ångest är tillbaka, tusen gånger värre nu. Jag hatar det mest av allting. Livet är förjävligt. Pappa har inte kommit hem. Och jag vill lägga mig ner och dö. Men jag får inte det, jag måste kämpa. Men jag går också sönder ibland, bara när ingen ser på. Mitt liv är ibland en stor mardröm. Jag lever i alla fall.

På torsdag är det möte med soc och imorgon ska jag iväg till ungdomsmottagningen. Helgen har varit helt okej, jag åkte iväg i fredagsmorse på klassresa. Åkte hem igår för jag hade så himla mycket ångest. Spenderade ungefär en timme på toaletten med att bryta ihop över allting. Jag lät bara tårarna flöda och det var skönt. Jag kände mig tömd och somnade rätt enkelt. Jag har haft så mycket känslor runt mitt självskadebeteende denna helgen, i fredags så pratade jag med två killar från min klass om det. De frågade massor och vi pratade ett tag. Jag sa att jag aldrig skulle göra det igen. Men när jag kom hem så satt jag där och ville inget annat. Jag hade gjort det om ingen hade märkt det, men alla vet det. Alla förutom min familj. Det är egentligen dumheter men ångesten försvinner för en stund. Och jag vet ingenting annat att göra än att skada mig själv för att må bättre. Mitt självhat blir bara starkare och starkare för varje dag. Jag är trött på det. Jag vet att det kommer gå åt helvete snart. Jag bara inväntar det. Mest av allt vill jag att någon bara ska vagga mig och säga att allting kommer bli bra och aldrig släppa mig. Men för det mesta får jag ju klara mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra för att klara det här. Jag har faktiskt ingen aning. Ångesten stiger för varje dag som går och jag tänker bara på hur jag ska ta slut på mig själv. Jävla höst som kommer, jävla helvete som inväntas komma. Månader av apati,sängliggande och meningslöshet. Det är en fråga om tid när jag viker mig.

Det är tufft, livet. Mitt mående är upp och ner hela tiden. På onsdag kommer R, min fina fina pojkvän. Han stannar i en vecka. Jag har saknat honom så jävla jävla mycket och jag behöver honom. Pappa är inte hemma och jag skulle ge allt för att få krama honom. Vet ni vilken oro vi maskrosbarn bär på? Den är värre än allt annat. Det är hemskt. Men just nu saknar jag min pappa. 

Ni vet känslan av tomhet? Inte att känna sig ledsen, men att inte kunna känna glädje. När det bara känns helt tomt och meningslöst och man känner sig så ensam. Det är den mest skrämmande känslan jag vet och jag känner den nästan hela tiden. Det skrämmer mig så jävla mycket för det var såhär jag kände förra hösten, i flera veckor i streck. Jag tar steg för steg, och ibland ramlar jag eller går ett steg bakåt. Det smärtar mig men jag försöker. Livet är ju byggt så. Jag saknar pappa något otroligt, jag är så orolig. Men så är man väl när man haft en tumult uppväxt. Här är det kaos för alla är fast i sina egna tankar. Speciellt mamma. Och de pratar om det hela tiden. Jag är trött på att spela stark, jag är bara människa. Jag kan inte rädda alla från förbjudna tankar, fast jag vill så mycket. Jag måste tänka på mig själv. Bloggar inte så mycket just nu pga skäl jag inte orkar ta upp. Men det har med vad som inträffade i december 2012 att göra. Eller ja, nästan i alla fall. Rädslan är inte borta, aldrig aldrig borta.

I helgen ska vi iväg och jag vet inte om jag vill med för jag vill ju hemifrån. Det är svårt det där. Jag kan bara säga att det är väldigt instabilt just nu. Puss.